22 dec 2025, mån

När Sverige nästan bojkottade fotbolls-VM 1958

Ett bortglömt kapitel ur svensk fotbollshistoria

Fotbolls-VM 1958 är för många svenskar en nationalklenod inom fotbollshistorien. Det var mästerskapet där Sverige stod som värdland, där publiken fyllde Råsunda till bristningsgränsen, där landslaget tog sig hela vägen till final mot Brasilien och där namn som Kurt Hamrin, Nils Liedholm och Agne Simonsson skrev in sig i den blågula mytologin. Men vad som nästan aldrig berättas är att Sverige länge övervägde att inte delta över huvud taget – trots att landet stod som värd för turneringen. Det var en konflikt som utspelade sig bakom stängda dörrar, där ideologi, idrottsprinciper och politik korsades i en fråga som kunde ha förändrat hela mästerskapets historia.

Frågan gällde professionella fotbollsspelare. I slutet av 1950-talet var Sverige fortfarande ett land där amatörismen betraktades som en idrottslig dygd. Svenska Fotbollförbundet stod fast vid att landslaget skulle representeras av spelare som inte tjänade pengar på sporten. Det var en princip som plötsligt kolliderade med verkligheten när allt fler av landets bästa spelare skrev kontrakt med klubbar i Italien och Frankrike. När VM 1958 närmade sig stod svensk fotboll inför en kris som hotade att rasera hela turneringen innan den ens startat.

Amatörismens järnregel och den växande konflikten

Fotbolls-VM 1958

Sverige hade en lång tradition av amatöridrott. Den byggde på tanken att idrott skulle bedrivas för att främja hälsa och gemenskap – inte för pengar. Därför var professionella idrottare länge utestängda från landslaget. Det innebar att Sveriges största fotbollsstjärnor, som spelade i italienska Serie A eller franska ligan, inte kunde representera landslaget, trots att de var de bästa landet hade. Under större delen av 1950-talet fanns en infekterad debatt om principen skulle överges eller upprätthållas.

När Sverige valdes till VM-värd 1958 blev frågan akut. Det stod snart klart att landslaget riskerade att vara kraftigt försvagat om proffsen även denna gång stod utanför. Medans nationer som Ungern, Brasilien och Västtyskland förlitade sig på sina absolut starkaste trupper, såg Sverige ut att gå in i turneringen med ett lag som inte representerade den faktiska nivå som fanns i landet. Kritiker menade att det vore oseriöst att arrangera ett världsmästerskap utan att ställa upp med den bästa möjliga truppen.

Svenska Fotbollförbundets dilemma

Trycket ökade från alla håll. Klubbar, journalister och supportrar krävde att proffsen skulle få spela. De pekade på stjärnor som Nils Liedholm och Gunnar Gren, som vid den tiden var stora namn i italiensk fotboll. Dessa spelare var inte bara viktiga profiler – de var även internationellt respekterade och kunde höja Sveriges chanser rejält. Förbundet stod dock inför ett principiellt vägval: att öppna för proffsen, vilket innebar att överge den idealiserade amatörlinjen, eller att förbli trogen sina regler och riskera ett pinsamt svagt värdlag i VM.

Stämningen blev alltmer politiserad. Det fanns representanter inom förbundet som såg amatörismen som helig, och som ansåg att ett VM-lag av proffs skulle vara ett svek mot svensk idrottstradition. Andra menade att förbundet var på väg att göra sig självt omöjligt, och att en bojkott – eller ett svagt landslag – skulle göra landet till åtlöje. Det talades till och med om att Sverige borde dra sig ur värdskapet om reglerna inte kunde ändras.

Ett beslut som räddade turneringen

Under hösten 1957 nåddes till slut en kompromiss. Svenska Fotbollförbundet tog det historiska beslutet att göra undantag från amatörreglerna enbart för VM på hemmaplan. Argumentet var att Sverige hade ett ansvar som värdnation att ställa upp med bästa möjliga lag, och att det var viktigt för turneringens internationella status. Det var ett drastiskt steg, men det mottogs med enorm lättnad bland både spelare och supportrar.

Beslutet blev avgörande. Plötsligt öppnades dörrarna för en rad spelare som tillbringat flera år i italienska ligan, där tempot och tekniken låg på en högre nivå än i Sverige. Liedholm, Gren och Kurt Hamrin var tre av dem som nu kunde bli uttagna. Deras närvaro förändrade dynamiken i landslaget och gav Sverige en både taktisk och mental förstärkning som annars hade varit omöjlig.

VM-sagan som aldrig hade hänt utan proffsbeslutet

Att proffsen tilläts spela fick direkt effekt. Sverige vann sin grupp och spelade sig vidare genom turneringen med imponerande spel. Segern mot Västtyskland i semifinalen blev en av de mest ikoniska i svensk fotbollshistoria, där Agne Simonssons och Kurt Hamrins mål sände svenska fans in i extas. Hela landet samlades kring landslaget som aldrig förr, och den folkliga uppslutningen nådde sin höjdpunkt i finalen mot Brasilien.

Även om Sverige förlorade finalen med 5–2 är VM 1958 fortfarande en av de största idrottsframgångarna i svensk historia. Men det hade inte varit möjligt om Svenska Fotbollförbundet inte tagit steget att ändra sin egen linje. Beslutet bröt med traditionen – men öppnade dörren till en epok som definierade svensk fotboll på världsscenen.

Ett bortglömt kapitel med stor betydelse

I dag är det få som känner till den konflikt som nästan kostade Sverige en plats i VM 1958. Fokus ligger ofta på bragderna: målen, publiken, stjärnorna, dramatiken. Men bakom framgångssagan ligger ett avgörande vägskäl. Ett vägskäl där svenska fotbollsledare tvingades välja mellan tradition och utveckling, mellan principer och ambitioner.

Det är lätt att glömma hur nära det var att Sverige missat chansen att skriva sitt mest gyllene fotbollskapitel. Beslutet att släppa in proffsen var kontroversiellt, men det blev också en signal om att fotbollen höll på att förändras – från amatörism till professionalism, från ideologi till verklighet. Utan den förändringen hade VM 1958 sett helt annorlunda ut, och svensk fotboll hade kanske aldrig fått sitt stora genombrott. Det bortglömda kapitlet om bojkottens hot är därför inte bara en kuriositet – det är en nyckel till att förstå varför VM 1958 än idag lever kvar som en av svensk idrotts största stoltheter.