22 dec 2025, mån

Fotbolls-VM 1962 – det brutala ”Slaget i Santiago”

fotbolls-vm chile 1962

Fotbolls-VM har genom åren bjudit på allt från magi och dramatik till hjärtknipande ögonblick som satt sin prägel på sporthistorien. Men sällan har en VM-match urartat så fullständigt som den som utspelade sig den 2 juni 1962 i Chiles huvudstad Santiago. Matchen mellan Chile och Italien blev inte bara en fotbollsmatch, utan ett fullskaligt kaos av slagsmål, spottloskor, förolämpningar och brutala överfall. Domaren tvingades ingripa gång på gång – ofta med tveksamma beslut – och polisen fick springa in på planen flera gånger för att stoppa spelarna från att attackera varandra.

Det som i dag kallas ”Slaget i Santiago” (Batalla de Santiago) är kanske den mest våldsamma VM-matchen som någonsin spelats. Den är ett exempel på hur nationalism, ilska och desperation kan få fotbollens spelregler att kollapsa. Och ännu mer intressant: hur matchen kunde få fortsätta trots att alla tecken tydde på att den borde ha avbrutits flera gånger.

Den laddade bakgrunden – presskrig, förolämpningar och nationsstolthet

vm chile 1962För att förstå varför matchen blev så våldsam måste man gå tillbaka till tiden före turneringen. Chile hade tilldelats värdskapet för VM 1962 kort efter en förödande jordbävning som skakat landet i grunden. Arrangörerna kämpade med stora ekonomiska och infrastrukturmässiga problem, men chilenarna hade också något att bevisa – att deras land kunde resa sig och stå starkt inför världens ögon.

Det var i detta känsliga klimat som två italienska journalister publicerade hårda artiklar om Chile inför mästerskapet. De kallade landet fattigt, efterblivet och farligt. De beskrev Santiago som ”en stad full av hundar och elände” och gjorde sig lustiga över arrangemanget. I Chile blev artiklarna en nationell skandal. Hela landet kände sig förolämpat, och ilskan riktades mot det italienska laget – som nu skulle möta värdnationen i gruppspelet.

Domaren, inkompetensen och den kaotiska matchstarten

Matchen dömdes av den engelske domaren Ken Aston, som senare skulle ligga bakom införandet av gula och röda kort – ironiskt nog inspirerat av just denna match. Men i Santiago hade Aston ännu inga kort att använda. Han var utrustad med visselpipa, röststyrka och – som det skulle visa sig – en tveksam förmåga att hålla ordning.

Redan efter några minuter stod det klart att det inte skulle bli någon vanlig match. Spelarna kastade sig in i duellerna med våldsam kraft, och chilenarna verkade inställda på att ge italienarna en fysisk läxa. Italienarna svarade med armbågar, knytnävar och osynliga fula knep. Publiken på Estadio Nacional var fruktansvärt fientlig, och varje italiensk bolltouch möttes av öronbedövande burop.

Slag, spark och kaos – när fotbollen slutade spelas

Fotbolls-VM 1962 Chile-Italien
Världsmästerskapets finalspel 1962. Santiago, Chile. 2 juni 1962. Italien 0 mot Chile 2. Den engelske domaren Ken Aston försöker skapa ordning efter att slagsmål brutit ut mellan italienska och chilenska spelare under deras gruppspelsmatch, som kom att kallas ”Slaget i Santiago”. Chiles Sánchez (11) ligger skadad efter att ha blivit fälld av en italiensk spelare.

Det som verkligen fick matchen att urarta var en incident i den 12:e minuten. Chiles Leonel Sánchez, vars far var en välkänd boxare, slog Italienaren Mario David med en knytnäve i ansiktet. Domaren såg inte slaget och lät spelet fortsätta. Några minuter senare fick David nog och försökte sparka Sánchez rakt i huvudet när han låg på marken. Det var en attack som kunde ha resulterat i en livsfarlig skada. Den här gången såg Aston – och han visade ut italienaren.

Men våldet fortsatte. Italienaren Giorgio Ferrini hamnade i ett slagsmål efter en tackling och blev också utvisad. När han vägrade lämna planen fick polisen storma in, ta tag i honom och eskortera honom av planen under tumult. Publiken skrek, visslade och kastade föremål. På planen fortsatte spelarna att slåss, knuffas och provocera varandra. Varenda närkamp var en potentiell explosion.

Domaren tappar kontrollen – och publiken älskar det

Ken Aston gjorde vad han kunde, men det var som att blåsa i en storm. Spelarna brydde sig inte om hans signaler. Matchen var så våldsam att polisen kallades in totalt tre gånger under de 90 minuterna. Vid ett tillfälle fick två poliser fysiskt hålla tillbaka chilenaren Sánchez för att han inte skulle fortsätta slåss.

Det mest absurda var att matchen ändå fortsatte som om inget hänt. Det fanns ingen tanke på att avbryta spelet. Publiken älskade dramatiken och såg matchen som ett tillfälle att utkräva nationell hämnd efter de italienska journalistkommentarerna. När Chile till slut gjorde 1–0 exploderade arenan i jubel. Matchen slutade 2–0, men resultatet var egentligen sekundärt. Det viktiga för chilenarna var att de hade kämpat, slagits och ”försvarat hedern”.

Efterspel – skandaler, debatt och fotbollens pris

Efter matchen fördömdes dramatiken internationellt. Brittiska BBC:s numera legendariska kommentator David Coleman inledde sitt inslag om matchen med orden: ”The most stupid, appalling, disgusting and disgraceful exhibition of football, possible in the history of the game.” Det blev en skandal som satte Chile och Italien i centrum av sportvärldens uppmärksamhet.

Det italienska laget var så traumatiserat att de lämnade Chile under extremt skydd och var nära att packa sina väskor redan före nästa match. FIFA tvingades införa nya riktlinjer för domarnas befogenheter och för hur man skulle hantera våld på planen. Ken Aston, som varit maktlös i Santiago, skapade senare systemet med gula och röda kort för att undvika liknande situationer – en av de viktigaste regelinnovationerna i fotbollens moderna historia.

Varför denna match fortfarande fascinerar

Slaget i Santiago har levt kvar i decennier som en symbol för när fotbollen går över gränsen. Det är ett exempel på hur idrott kan påverkas av politik, nationalism och kollektiv vrede. Matchen visar vad som kan hända när känslor kokar över och när domare saknar verktyg att stoppa våldet.

I dag betraktas matchen som både en skandal och en lärdom. Den påminner oss om att fotboll inte bara är teknik och taktik – den är också passion, identitet och ibland rå kaos. Men den påminner också om att sporten behöver regler, struktur och ansvar för att inte falla sönder. Utan dessa riskerar fotbollen att bli just det som publiken såg på Estadio Nacional 1962: en kamp utan kontroll, där spelen försvinner och bara slaget återstår.